Varför fanns inte detta kravet med och en kontroll att man uppfyller detta kravet då systemet upphandlades eller då lagarna ändrades ? För det är faktiskt sjukhusets uppgift att se till att de följer lagarna. Det är även systemleverantörernas uppgift att hänga med i lagstiftningen och se till att deras system faktiskt följer lagarna.
Kan kanske bidra med lite insikter kring denna frågeställning. Jag har nu jobbat med IT i vården i drygt ett år, efter att ha spenderat mitt tidigare yrkesliv på den privata sidan. Redan från första början så blev jag förbluffad över hur otydlig styrnigen är inom vården/landstinget.
Beslut fattas på löpande band men ingen vet riktigt vem man ska rätta sig efter. Inom Stockholms Läns Landsting finns en politisk nivå, därefter tjänstemän på landstingsnivå som landstingsdirektör, IT-direktör och gärna någon form av centralt samordningsfunktion. Sen har vi det enskilda sjukhuset där det finns en styrelse, en sjukhusdirektör, en CITO, en informationssäkerhetsansvarig, systemägare och förvaltare av enskilda system, samt en IT-avdelning med chefer och tjänstemän. Till det kommer en inköpsavdelning, och vid beslut om större inköp ofta någon form av fristående projektgrupp. Utöver det finns det också en nationell nivå där socialstyrelsen, läkemedelsverket, datainspektionen med flera kan ge ut föreskrifter som ska följas. Plus förordningar, lagar och direktiv från regering, riksdag och EU. Och så finns det självfallet en nationell samordningsfunktion (CeHIS)
ALLA dessa personer och nivåer kan fatta beslut som på ett eller annat sätt påverkar IT-miljön på ett sjukhus. Och det är inte tydligt för någon vem som har beslutsmandat över den andre. Hur mycket måste egentligen det enskilda sjukhuset anpassa sig efter det som kommer från landstingets eller den nationella samordningsfunktionen? Om sjukhusdirektören fattar ett beslut som inte är koordinerat med beslut från landstingets IT-direktör, vems beslut gäller? (De flesta beslutsfattare vill självfallet inte fatta beslut som hamnar i konflikt med beslut från andra beslutsfattare, men med den mängd inblandade personer så är det i princip omöjligt för någon enskild beslutsfattare att ha den överblick som skulle krävas)
Till det kommer samma struktur inom själva huvuduppgiften – vården. Det är en mängd olika nivåer och strukturer som kan fatta beslut.
Lagstiftarna har löst detta genom att utse Verksamhetschefen (ofta en klinikchef)som högste ansvarig för verksamheten. I den juridiska världen är det alltså, oaktat alla andra beslutsfattare enligt ovan, klinikcheferna som, med hänvisning till ”hög patientsäkerhet och god kvalitet av vården samt främjar kostnadseffektivitet”, kan avgöra hur den lokala IT-miljön ska se ut. Och på ett större sjukhus kan det finnas flera hundra verksamhetschefer.
Samordning och styrning av en så pass spretig organisation där varje verksamhetschef är kung i sitt eget rike är en ledningsmässig mardröm. Organisationens följsamhet till fattade beslut är i princip helt beroende av att varje enskild verksamhetschef ser nyttan för sin egen verksamhet. Ett beslut som innebär en sjukhusövergripande besparing på 10 miljoner, kan fastna på att vissa enskilda kliniker får kostnadsökningar.
För ett system som TakeCare som ska finnas i hela landstinget så innebär det att beslut och förändringar går otroligt långsamt. För att överhuvudtaget få acceptans för systemet från vårdverksamheterna måste man göra det lättillgängligt och öppet, villket ofta hamnar i konflikt med lagkraven på sekretess. Men skulle man uppfyllt lagkraven på sekretess redan från början så hade systemet aldrig blivit acceptarat ute i verksamheterna.
Mycket av det som blir fel inom IT i vården har den otydliga styrningen som grundorsak, och jag kan se att även problemen med TakeCare kan förklaras med det. En enkel lösning vore självklart att ändra på organisationen så att ansvar och befogenheter följer med uppåt i hierarkin, men tyvärr är nog varken Verksamhetscheferna (småkungar som kan bli av med sin makt) eller politikerna (de som det yttersta ansvaret skulle hamna hos) speciellt intresserade av en sådan lösning.